Slegge & Slide

Edvard Ungers Ofotvise - En kall och dyster kveld

​

En kall och dyster kvell under nordens himmel hoga
nár kinnen frusen er, det skymmer for mitt øga.
och stormen jager fram susande salopp.
och molnen senker sig på fjellets hoga topp.

 

Jag sitter i barakk och ut at fjellen blickar.
nu slutat har en vals med Bomans vackra flickor,
men tröttnat har jag gjort och sjunga vil en sang,
di flyger tiden fort och bliver ei så lang.

 

En rallare jag er her alt ut på Ofotbanan
som lyran stemmer op fast at det er mot vanan.
Min sang den enkel er, ty jag er ei poet,
men sjunger likavel så mycket som jag vet.

 

Jag blott nu sjunga vil om glada rallarlivet,
och at jag prisar det, det er jo också givet.
Ty gladt humør det fins hos varje rallarmann,
och det behøves vel her oppi nordens land.

 

Ja mangen tenker vel at her det tjenas pengar,
och bonden mister nok snart alla sina drengar;
for alla skal de hit och tjena sig en slant
och mangen gjør nok, det er både visst och sant.

 

Men vi som er utav den gamla ekta stammen.
vi spela kort och svor alt under silverklangen.
Iblandt så har vi mynt, iblandt så er vi blakk,
men får vi oss en sup, vi säger mange takk.

​

I sjakten ruller lett den gamle rallarflammen.
och al det kjarran er, det vet vi allesammen.
Hon trogen er och kjer, hon sviker ei sin venn,
1 hennes favn jag går imorgen ut igjen.

​

I tunnel'n dánar vidt de mange skarpa skotten,
från Gellivara hørs det ock til Rombaksbotn.
Der knogas natt och dag, alt under skjemt och glam,
och sang vi høra der til sleggans rena klang,

​

Til Kaisanemi fram vi kommet har med rällen.
Der høres hammerslag och liven høres skrullen
når skenen legges av fra skuldra bred och stark
det dánar vidt och bredt utøver frusen mark.

​

Ja vintern kommen er och vi får lov at stanna
med sag och slegs och rils, men det gjør ju det samma
for nog vi hinna fram til nittonhundratre
da banen ferdig er, det skal vi nok få se.

 

Vi bo uli barakk som fogad er med plåtar,
och ni må ikke tro at vi med møbler stalar.
Ty källare och kok, ja skåp och skafferi,
det får vi rallare her oppe ligga i.

 

Vårt nøie her i nord, det er ju synligt ringa,
det er at spela kort, for flickor fins her inga
som livar op vårt sinn, Bjør hjertet ljust och gladt.
Nei, tanken flyger hjem til sødern, til min skatt.

 

Der bor min flicka skjøn blandt bjørkar, al och lindar,
der smekes hennes kinn av søderns varma vindar.
Hon ventar mig med hjertet fullt av tro och hopp.
A ja, jag kommer snart, når vintern slutter op.

 

Min sang jag slutte vil och venlig oder beder
at ni den sjunga vil, dermed ni gjør mig heder,
En rallar blott jag er, så glad til liv och sjel,
men passer ei til skald, och det forstår ni vel.

 

Min sang jag skrevet har ved polarstjernens straler,
når luften den er klar och norrsken himlen maler.
och tusen stjerner blänkte på himmelhvelvet då,
avspeglande sin bild i träskets bølge bla.

 

Men nu så tror jag visst jag sista versen sjunger
och presenterer mig: mitt navn er Edvard Unger.
Til Tromsø far jag snart och tager mig et rus
och drikker akvavitt och gl ur fulla krus.