Kokkorna på Riksgränsbanan
Ei nidvise om kvinnene på baneanlegget. Det er ikke bare kokkene som får det her...
Min versjon
Jeg ser for meg et scenario på barakken en lørdagskveld etter endt slit. Karene har vært hos Kånjakk-Nisse, og underholder seg. Jeg har skrevet inn et allsangomkved som karene rundt bordet synger med akkopagnert med rytmer fra verktøy og møblement. At det går i 5/4 takt, er ikke noe problem så lenge det er god rytme i det. "Rytmeinstrumentene" er sampler jeg har gjort i hagen med spett og stein. Den andre instrumenteringa er tradisjonell - med bla. mandolin, dobro og munnspill - med en bluesy feel av norsk folkevisetonalitet.
Hør
Kokkorna på Riksgränsbanan
En liten visa jag sjunga vill
om Nordens döttrar och mera till
Jag bland dem varit i mange år.
jag känner dem ifrån topp till tår.
På Ofotbanan jag först dem sag.
Det var en koja, där några lag,
Visst fanns det kockor, det var en sak,
men inte kunde de laga mat.
Den första, som jag där skada fick
hon hette Lisen, var glad och kvick.
Hon tog sig gärna ett litet rus
och ligger sedan med varenda bus.
Den andra kallar dom "Svarta Björ"
hon är mångt annat, men inte skön
Nu är det slut med den arma själ
en annan kocka henne slog ihjal.
I Rombaksbotten, diir också finns
utav precis samma sortens kvinns,
Där är ett liv och där är ett brak
man super, slåss i varenda kåk.
Jag bland dem varit och druckit skál,
båd hos Tidenskan och fru Pal.
Blitt yr i mössan och somnat av
tills mina penningar har gått i kvay,
Om du blir neckad en flaska bock,
försök då ej att ta den med pock.
Revolvern blixtrar och du hör en smäll
och den som skjuter det är Olga Vell.
Och fröken Agnes är inte sen.
hon slåss med knivar och käpp och sten.
En skalle även du lätt kan få
som färgar ögonen båd gul och bla.
Att knycka pengar är deras sätt,
de ta med handen så fint och lätt,
med samma som du får kyssen söt,
så vilar kassan i deras sköt.
Om du i Botten vill ha en dram,
så var försiktig, far sakta fram.
Ty i ett ölglass du spriten får,
och somnar av och din kassa går.
Att Nordens döttrar är usla kvinns,
jag aldrig trott att så simpla finns,
dom är ej värda att se uppå.
Dom passar bäst att uti fjällen ga.
Historie og bakgrunnn
Den skal være skrevet ca. 1900 av Hälsinge-Kalle Pelle Karlsson.
Denne viseforfatteren har tydeligvis hatt dårlig erfaring med kvinnene på Ofotbanen. I utgangspunktet sier tittelen at den skal handle om kokkene på Ofotbanen. I så måte drar forfatteren kokkebegrepet langt.
Vi ser han nevner Svarta bjørn, som han betegner langt annet en "skøn". Andre kilder sier det stikk motsatte. Svarta bjørn - i senere tid navngitt Anna Rebekke Hofstad fra Helgeland - har fått lov å stå som selve symbolet på kvinnene ved Ofotbaneanlegget, og er portrettert i utallige bøker, skusepill, musikkutgivelser (bl.a. Kari Bremnes).
Rallare og kokker fra Ofotbanen
Hva vi vet om kokekunsten til Svarta bjørn er ikke mye, men jeg tenker at å koke og stelle for et sultent arbeidslag under de rådene forhold ikke var noen enkel sak - forsinkede forsyninger på grunna av vær og føre på vinterstid, og konservering/lagring i sommervarme kunne nok være utfordrende og med på å foringe smakskvaliteten for sarte ganer.
Vi ser imidlertid at flere av versene karakteriserer kvinner han møter i et noe utsvevende liv på losjiene hos Tidenska og fru Pål nede i Rombaksbotn. Olga Well er nevnt her, og det er en velkjent historie at hun løsnet skudd ved en anledning på sin og søsterens etablisement.
Disse søstrene var Olga Fastamuida Well og Agnes Orkana Holm. Den første var stor og staselig, den andre mindre og mer vever. De hadde en «varmestue» som de yndet å kalle hotell, og et ølsalg som antakelig ikke bare inneholdt lave prosenter» (Nils Ytrebergs Narvikhistorie, 1953:210). Disse myndige søstrene figurerer stadig i rettsprotokollene fra Rombaksbotn.
Anna Rebekka Hofstad - Alias "Svarta Bjørn"