Ofotenvisan
Dette er en av de mer lyriske visene. Vi får høre Nis-Nisse's historie om følelser han har en lørdagskveld ved bratte kanten på "Nakevaara fjeld". Han skildrer natur og liv i denne visen på en lyrisk måte vi ikke ser så ofte i rallarvisene.
Min versjon
Jeg har valgt å ta tak i det lyriske her, og lagd ei stemning som er mue rundere og myk enn 2/4-baserte tunge takta den ellers synges i. Weissenborngitaren lager litt blå undertone av lengsel og fred på en lørdagskveld, og en Hammond B3 som jeg har flettet inn i et soloparti skal sende tankene utover vidda. Jeg har også skrevet inn et stikk med egen melodilinje her for at visa ikke skal bli så ensformig.
Historie og bakgrunn
Sangen skal være skrevet av stenhuggeren Nils Nilsson - "Vis-Nisse" - fra Virbo i Småland.
Her kommer mer info
Ofotenvisan
Jag gick mig ut från Virbo den femte maj i fjor
att resa upp åt fjällen, där arbet' se'n jag tog
uppå den långa banan som så omtalad är.
Dess namn är Ofotbanan, den uppåt Norden bär.
Den resan blev ej rolig, det kan envar förstå :
med maran uppå ryggen till fots jag måste gå
bland snö i vilda trakter, där ingen män'ska bor,
och inga hus, blott kojor, som byggda blev i fjor.
Men till min stora lycka jag icke ensam var.
Vi voro nio rallare som var sin mara bar.
Och då vi hunnit målet, som vi bestämt förut, vi
började att knoga, ty kovan den var slut.
Det första våra ögon däruppe skåda fick,
det var de höga fjällen på vilka molnen gick,
där midnattsolen skiner och renen betar vild.
Där är två måna'r sommar, nog räcker vintern till.
Men härlig är naturen vid dessa fjällars fot,
där växa blad och blommor kring vita björkens rot.
Och vatten finnes rikligt uti den kalla nord,
som bildar sjö och älvar och flyter kring vår jord.
Vår bostad den är enkel, vi bo uti ett tält,
där få vi slå oss neder som krigsmän uti fält.
Och sängen den är bäddad av mossa och av ljung,
där sova vi långt tryggare än Sver'ges gamla kung,
Vårt bord det få vi duka bland mossa och bland sten,
vår tallrik få vi ställa på våra trötta ben,
och maten få vi taga hos banans proviantör,
men vi få allt erfara att den är jävligt dyr.
Dock nöjen fattas icke uti vårt arbetslag,
ty skämt och skoj man hörer båd' natt såväl som dag,
fast inga flickor finnas uti vår sällskapskrets.
Dem nog vi träffa åter där som vi såg dem sist.
Här ser man någon sällan utav det täcka kön,
blott en av Norges döttrar som kallas «Svarta Björn»,
Hon har spatserat banan ifrån Viktoriahamn
allt ner till Luossavara att söka sig en man.
Nu haver jag omtalat hur det går till i nord,
där man får spränga stenar och bryta frusen jord.
Av sådant bygges banan som går i norden fram
allt ifrån Gällivara till Norra havets strand.
Nu lyster mig ej sjunga om rallarlivet mer,
om visan ej är riktig, om ursäkt då jag ber,
ty den har blivit diktad uppå en lördagskväll
tätt invid branta kanten av Nakervara fjäll.
Och om ni vill ha veta vem visan här har gjort,
så är det en stenhuggare som vistas på vår ort,
som varit upp i norden och varit rallare,
men nu så skall han resa hem till sin käraste.